Här

Viskar i mitt mörker, svaga ekon försvinner i evigheten.
Utslitna lögner vilar tungt i bröstet, vars tog sanningen vägen?
Kanske är det dags för ett försök att ställa sej upp?
Men rädslan för att falla igen är kvar.
Alla mina löften är tomma ord och vackert smicker för att dölja förnekelsen och rädslan.
När ska jag hitta den där som tar bort mina tvivel och självömkan?
Borrar ner huvudet i vakuumet och torkar tårarna med tistlar, jag väntar här.
Jag väntar här..